›› Det är så roligt att repetera, det var länge sedan jag gjorde det senast, säger Maria.
Senaste huvudrollen var som den gröna häxan Elphaba i musikalen Wicked som gick på Helsingfors stadsteater. Maria är en mångsidig artist som både sjunger, dansar och agerar, helst allt på samma gång. Hon har gett ut skivan Omani uni med Emma Salokoski och under hösten har hon spelat in en skiva tillsammans med Anna-Maria Kähärä. Hon har också sjungit Marias roll i konsertversionen av Jesus Christ Superstar i Lahtis. På Marias CV finns även huvudroller i filmerna Keisarikunta och Pietá.
– Den här hösten har jag övat mycket inför rollen. Tillsammans med regiassistent Maria Sid har jag tränat på det svenska uttalet, berättar Maria som är finskspråkig men genomför hela den här intervjun på svenska.
Maria har övat på sin svenska bland annat genom att läsa HBL:s kultursidor. Hon tycker att det är lättare att sjunga på svenska än finska då svenskan är mer flytande och har färre konsonanter än finskan.
– Maria Sid och jag har läst igenom texten, övat på uttal och ibland säger Maria ”nej, det här fungerar inte alls”, skrattar Maria. Allra svårast är att säga ”tror du”, o och u i samma mening – eller ord som ”Korngrynsgröten”, skrattar hon.
Extra roligt tycker hon att det är att säga ordet ”löss”, och reciterar med emfas:
– ”Stora feta löss, de små grågula krypen”. Det är en mening jag njuter av att säga, det är ett sådant äckel och ilska bakom den, skrattar Maria.
Kärleken till musikteater
Maria hade aldrig tänkt bli skådespelare, det har bara blivit så. Hon har alltid dansat, sjungit och uppträtt. Att börja på Teaterhögskolan var inget hon direkt hade planerat. År 2005 blev hon färdig från skolan, men hade redan då jobbat vid sidan om, bland annat med filmen Keisarikunta och en roll i tv-serien Rikospoliisi Maria Kallio. Maria är uppvuxen i Tammerfors och det var efter ett besök på Tampereen Työväen Teatteri hon insåg vad hon ville jobba med.
– Jag var 15 år och såg Don Quijote på Tampereen Työväen Teatteri. Då förstod jag att det är just i det sammanhanget jag vill vara. Jag gillar kombinationen av en bra historia, musik, dans och drama. Allt som inte är vardag, som opera, tycker jag är magiskt, berättar Maria om sin kärlek till musikteater.
Maria njuter av att stå på scen mycket på grund av den lekfulla biten som skådespeleriet medför. Efter att hon hade flugit omkring på scenen som en grön häxa i Wicked berättade hon att det kändes lite konstigt, nästan tråkigt, att spela kassör i R-Kiosken i en tv-serie.
– En gång hade jag en stor lösrumpa på scenen, en annan gång långt svart hår och nu förvandlas jag till en kvinna på 1800-talet med långt blont hår. Det är okej att spela vanliga människor på film eller tv, men när jag är på scenen vill jag hellre leka.
– Det finns väldigt många tråkiga kvinnoroller i musikaler, där allt kretsar kring män och man sjunger om sin längtan efter dem. Kristina är något helt annat.
Maria gnuggar ivrigt händerna och berättar hur hon känner när hon stiger upp på scenen:
– Jag tänker att nu är vi här på scenen, publiken är där nere och nu börjar leken. Det är som en gemensam lek där vi upplever något tillsammans med publiken, kanske något viktigt och förhoppningsvis lär vi oss något på vägen. Det är verkligt magiskt.
Just det magiska med samspelet skådespelare och publik emellan återkommer Maria till. Hon gillar att befinna sig i båda lägren, och upplever magin oberoende om hon är på scenen eller sitter i publiken.
– Det är så fint när man känner stämningen i salongen och liksom andas samtidigt med publiken, den är helt med och vi får spontana reaktioner, det är det finaste med det här yrket. Det är efter sådana upplevelser man tänker ”det är just därför jag gör det här”.
Andra gånger kan det vara lite kämpigt med skådespelaryrket. Maria har en 4-årig dotter. Jobbet med oregelbundna och sena tider är inte alltid så lätt att kombinera med familjelivet.
– Speciellt när vi repeterar kan det vara lite svårt att slappna av och lämna rollen i repetitionssalen. Man letar efter och funderar över karaktären och är hela tiden inne i den världen. Det är en jätterolig tid men utmanande för familjen.
Andra Kristina i världen
En huvudroll medför en hel del an-svar. Man måste sköta om sin hälsa och röst och upprätthålla en god kondition för att orka med långa föreställningar ofta fem eller sex gånger i veckan. En föreställning av Kristina från Duvemåla tar för Maria ungefär 7-8 timmar, och inleds med uppvärmning och maskering.
Musikalen var en stor succé när den spelades i Malmö, Göteborg och Stockholm under åren 1995 till 1999. Då spelades Kristina av Helen Sjöholm som blev en stor stjärna i och med den här rollen. Men Maria känner inte av någon större press.
– Visst upplever man alltid av en del stress när man gör en huvudroll. Men just nu tycker jag mest att det är fint att jag är den andra personen i världen som får göra den här rollen. Men jag har inte sett och vill inte se något från uruppförandet under repetitionerna. Jag är en annan människa och gör den här rollen genom mig, förklarar Maria.
Det tar sin tid att hitta rätt karaktär och verkligen komma in i rollen. Ibland har hon inte hittat ända fram när det är dags för premiär.
– Premiärer är inte så roliga, men man måste göra dem. All kritik är lite jobbig. Jag tror inte att någon kan bli immun mot kritik och förstås är man intresserad av att läsa vad folk skriver om en. Men man måste komma ihåg att det är publikens respons som är det viktiga.
Maria berättar att hon ofta är lite nere precis efter premiären. Repetitionstiden är intensiv och alla som jobbar med musikalen kommer väldigt nära varandra. Den familjära stämningen under repetitionerna är något som man saknar när musikalen börjar snurra.
Jag har gråtit mycket
Vid intervjutillfället har Maria repeterat i två veckor. Efter nyåret kommer ensemblen att inleda repetitionerna på den nyrenoverade teatern. Hon har redan ett hum om hur det är att spela Kristina.
– Det är verkligen en härlig roll där man får spela både kvinna och mamma. Kristina är en ärlig människa och tematiken är så äkta. Musiken går direkt in i hjärtat och alla jag jobbar med är så bra typer, det är inspirerande på väldigt många plan. Det är jättefint att få spela en ung kär flicka som utvecklas till en mor med flera barn.
Det är en känslofull berättelse. Har du gråtit mycket under re-petitionerna?
– Jo mycket. Speciellt i en scen i slutet av första akten där jag föder barn och Karl Oskar ger mig barnet. Jag har själv varit i den situationen och det verkar vara en biologisk grej, alltid när jag ser spädbarn i tv så börjar jag också gråta. Jag sjunger Allt är stilla och hulkar. Man måste få ut allt skratt och all gråt innan premiären så att man inte börjar gråta under en föreställning, skrattar Maria.
Vad får publiken ut av Kristinas historia idag?
– Jag läste böckerna och kom att tänka på hur hårt deras liv är. De vet inte om de har mat i morgon eller om de fortfarande kommer att vara vid liv på våren. Deras liv är så hemskt att de verkligen behöver sin starka tro på Gud. Det handlar också om tolerans. När de emigrerar försvinner alla sanningar som var självklara hemma, och Ulrika är inte längre horan utan hon och Kristina blir vänner. Alla saker som är viktiga i livet blir kristallklara i Kristina från Duvemåla.
Varför skall man komma och se musikalen?
– Varför inte? Vilhelm Mobergs historia, Björns text, Bennys musik och människorna på scenen är så otroligt bra. Man måste vara ganska avtrubbad om man inte blir berörd av den här musikalen. Jag kan lova att man blir berörd! ‹‹
Text: Karin Lindroos
